Okategoriserat

Tell it to my heart, tell me I’m the only one

Jag börjar bli arg på mig själv, jag vill inte tillåta mig att må dåligt hela tiden. Dagen började ganska bra, pluggade på i rasande fart, och sedan tror jag faktiskt jag fattade allt på föreläsningen.
Men direkt jag kommer hem går det käpprätt åt fanders, varenda dag. Jag gick till Ica, men när kom dit hade jag ingen aning om varför jag gått dit. Jag köpte yoghurt, hoppas det var i närheten av vad jag skulle ha egentligen. Mitt prospective memory är inte med längre. (Att komma ihåg vad man ska göra i framtiden. Och ja, jag fick lov att kolla upp att det verkligen hette så). Galet tecken på stress, jag känner igen det från min halvutbrända period. Det skrämmer mig som fasen, speciellt när jag har tenta på gång, och knappt har ork att plugga, ska jag glömma allt jag faktiskt lyckas lära mig också?

Jag vill ta tag i det här, försöker göra saker fast jag egentligen varken vill eller orkar, men det enda det resulterar i är att jag blir mer nedstämd när jag inte lyckas. Försöka duger inte i min värld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *