Familj

Är det såhär det känns att vara lycklig?

14 år. 5 föreningar. Ändlösa helger och olika typer av engagemang. Och nu, hux flux bara, så har jag fått bestämma mig att jag måste sluta med allt vad cheerleading heter.

Det var, som många andra saker i livet, inte riktigt meningen att det skulle bli på det här viset. Men nu blev det så och då får man göra det bästa av situationen.

Nu behöver jag vara någon annan. Mamma, framförallt. En glad och stark mamma – och blivande fru – som har ork att leka och umgås. En bättre vän, som har tid att ses och har roliga saker att prata om. Någon som läser en bok ibland. Någon som skriver en rad på sin blogg.

För min suddiga, fantastiska familj.
För min suddiga, fantastiska familj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *