Personligt

Jag är inte ledsen, jag är arg!

Om jag fick ändra på en enda sak hos mig själv, så är det att min standardreaktion på alla starka känslor är att börja gråta. Fasen så opraktiskt det är. Det finns en två-tre situationer ungefär när det är lämpligt att gråta: När man är ledsen och när man är glad/rörd (om tillfället är rätt, och helst bara en liten vacker tår i ögonvrån).

Sen kan det vara lite charmigt att vara en sån där som gråter när det är sorgligt eller fint på TV. Där finns det också en visst mått av rimlighet dock: gråta för att huvudpersonen dör – rimligt. Gråta för att de använder teckenspråk i Babblarnamusikalen på Youtube och då kan ju även hörselskadade barn uppskatta den – inte fullt lika rimligt (välkommen till min värld).

Inte alls charmigt är det att börja gråta under stress, som jag gör. Det kan lätt göra andra personer lite stressade också. Och så kan det vara rent opraktiskt eftersom gråt ställer till det lite med exempelvis synen och produktionen av snor, så då måste det också hanteras utöver orginaluppgiften som redan var stressande.

Och så det värsta av allt: Jag gråter när jag är arg. Det är ett hinder för mig, på riktigt. Hemma går det väl an, de flesta av mina nära vet om att det är så jag funkar och så bråkar vi på som vanligt fast jag hulkar och snorar. Men alltså, på jobbet till exempel. Inte bra.

Tyck inte synd om mig!

Det är tillräckligt tufft att vara en (relativt) ung tjej i en mansdominerad bransch. Det behövs inte att varje gång jag försöker säga ifrån eller stå upp för mig själv så slås tårkranen på automatiskt. För vet du vad som händer då? Då ändras motpartens reaktion till nån sorts tycka synd om-läge som inte alls är rätt för situationen. Jag vill inte ha en kram, jag vill bli tagen på allvar.

Det blir en ond cirkel: Jag känner mig arg eller förorättad, och när jag ska påtala det så börjar jag gråta. Då känner jag mig misslyckad för att jag gråter, och frustrerad för att motparten reagerar “fel”. Och starka känslor = gråt, så mer gråt it is. Det kvittar hur mycket jag förbereder mig och tänker igenom vad jag ska säga, det blir alltid såhär.

Jag har gråtit på lönesamtal och utvecklingssamtal. På styrelsemöten av olika slag. På lektioner och föreläsningar och seminarium. I postutlämningen på affären. På nattklubbar och kvarterskrogar och hemmafester.

Jag undviker konflikter

Eftersom jag vet detta om mig själv så försöker jag i största möjliga mån undvika allvarliga samtal överhuvudtaget med folk jag inte känner bra. Det är inte riktigt hälsosamt, men alternativet är liksom värre. Jag pallar inte stå och fulgråta inför en kollega eller en kund eller nån kundserviceperson som inte vill ta emot min reklamation. Det finns liksom en anledning till att jag föredrar mail över all annan sorts kommunikation. På mailen kan ingen höra dig gråta.

Det är inte lätt att programmera om sig själv. Googlar man efter hjälp så finns miljarder artiklar om att många (nästan bara kvinnor) har det såhär, men inte en enda med något förslag på lösning. Det jag har börjat göra lite smått är att hjälpa mig själv att identifiera och uttrycka min känsla, precis som jag gör med Freja. Att säga rent ut “Jag är arg” tar inte bort gråten, men hjälper till att förmedla vad det är jag känner. Och då känns det lite grann lättare.

För om det är någonting jag vill så är det att mina barn ska veta att det är skillnad på att vara arg och att vara ledsen. Och att båda känslorna är helt OK att både känna och uttrycka.

Berätta! Vilken är din sämsta egenskap? Hur gör du för att hantera den?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *