Sluta amma efter en vecka

    I söndags så nämnde jag i förbigående att jag skulle skriva lite mer om det där med amningen, och direkt efter det började jag på att fila på det inlägget i huvudet. Hade supersvårt att släppa det. Jag tänkte skriva om mina känslor kring att amma, hur tufft jag tycker det är – men i takt med att formuleringarna föll på plats insåg jag en sak. Om det skulle varit någon annan jag själv som hade de tankarna, då hade jag frågat lite försynt om det möjligen kunde vara så att det skulle vara bättre att inte amma?

    Jag känner en tvååring som inte ammades alls, förutom några fruktlösa försök på BB. Hon är den mest kärleksfulla person jag känner, och har trygg anknytning till inte bara sin mamma utan också sin pappa och en massa andra personer i hennes närhet. Hon växer och frodas och har ätit vanlig mat länge nu, så det där vad hon åt de första sex månaderna i sitt liv känns liksom inte så relevant längre. Hon har det väldigt bra, och det vet jag för jag är hennes mamma.

    Efter att Freja föddes så har jag hela tiden sagt att om det är en sak jag inte tänker göra igen så är det att pumpa. Fy fan vad många timmar jag satt vid den där pumpen när hon var alldeles ny. Timmar som jag hade kunnat spendera tillsammans med henne och Jonas. Eller typ sova, det hade också varit bra. I slutändan blev det ändå så att hon åt mest ersättning. Jag verkar inte direkt vara en sån där som överproducerar mjölk.

    Inför att Ellen skulle komma så tänkte jag ändå att jag ville amma, om inte annat så för att det är sjukt praktiskt jämfört med att ge ersättning. Även om vi är experter på att blanda flaskor vid det här laget så är det ändå en del steg inblandade som inte behövs vid amning. Så jag läste på. Massor. Såg på videor om hur bebisen tar ett bra tag som inte gör ont. Tyckte jag att jag hade koll och var förberedd. En sak hade jag glömt dock. Det spelar ingen roll hur bra koll jag har – bebisen har inte läst på alls, och inte min kropp heller.

    En vecka försökte vi få fix på det här, jag och Ellen. Väldigt kort tid enligt vissa, men det kändes som en smärre evighet. Det var ganska tydligt att hon inte fick i sig tillräckligt. Det gjorde jätteont. Den där amningsnappen som alla höjer till skyarna funkade knappt och när jag väl fick till det så kom det fortfarande ingen mat till mitt barn. Hon skrek, jag grät.

    Vi koppmatade med lite ersättning för att vara säkra på att hon fick i sig något. Direkt efter somnade hon i två timmar och vaknade med en full blöja, när hon knappt hade kissat alls innan. Jag behövde vila från smärtan, så vi matade med flaska istället ett tag. Och så helt plötsligt fann jag mig själv sittandes vid den där jäkla pumpen igen. Fnulande på ett blogginlägg om hur dåligt jag mådde och hur orimligt det är att naturen funkar på det här sättet.

    Och där insåg jag att det inte är värt det. Inte för oss. För oss är det viktigast att Ellen får ordentligt med mat och att sättet hon får det på tar så lite som möjligt av den tid vi har tillsammans som familj i anspråk. Så nu får hon det, och vi står där igen mitt i natten och blandar flaskor – precis när Freja slutat dricka välling på natten. Och vi mår bra, allihop.

    Det där blogginlägget blev ett annat. För jag vet att nånstans därute sitter det en annan mamma mitt i natten med nackspärr, ryggont, ömma bröst samt akut sömnbrist och försöker googla sig till exakt hur dålig mamma man är om man slutar amma efter en vecka. Och då vill jag gärna att hon ska veta att hon inte är ensam. Vi är fler som har googlat.

    2 kommentarer till “Sluta amma efter en vecka”

    1. ❤️❤️❤️ Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för jag har själv så många känslor angående (min egen) amning som spretar åt olika håll, så jag nöjer mig med att skicka en kram och säga att jag är glad att ni fattat ett beslut som fungerar för er! ❤️❤️❤️

    Kommentarer är stängda.