Personligt

Jag saknar mig själv

Det är svårt att skriva om att må dåligt, tycker jag. För när jag är nere, då orkar jag inte sätta mig och skriva. Och när jag mår bättre, då känns det som att det där jag tänkte skriva om, det var väl inte så farligt. Det blir svårt att hitta orden då. Lättare att skriva om tips på appar eller mat. Men nu tänkte jag att jag skulle försöka få ned något ändå.

Ellen är 7 veckor nu, och precis som när Freja var bebis så börjar jag längta så väldigt mycket efter att få vara mig själv igen. Ända sedan förra sommaren, i snart ett år, så har jag varit så långt ifrån hur jag vanligtvis är. Först var jag helt sjukt trött, sedan fick jag ont i ryggen, sedan blev jag sjukskriven och så allt det där andra som hör till att vara gravid.

Nu är kroppen pigg, och hjärnan börjar också fungera. Det känns som att jag har fått livet tillbaka. Helt plötsligt orkar jag saker. Jag orkar göra min del av hushållsarbetet. Jag orkar gå långt. Jag orkar lyfta. Jag är så himla sugen på att komma igång och träna. Jag vill shoppa fina kläder. Jag vill prata med folk, nu när jag kan följa med någotsånär i en konversation igen.

Men det går ju inte. Det finns inte på kartan att få vara själv någon längre period. Inte ens på kvällarna, efter att barnen har somnat. För barnen somnar ju aldrig. Så nära ”själv” det går att komma just nu är ”tillsammans med sovande bebis”. Det är inte riktigt själv, även om det är ganska trivsamt för hjärnan.

Det är inte så att jag är förvånad. Det är inget konstigt med att det är såhär. Nyfödda bebisar sover inte hela nätterna. Tvååringar som precis fått ett syskon slutar vilja sova. Tvååringar generellt slutar vilja sova – det är första förslaget om man googlar ”2-åring vägrar”. Jag var helt inställd på att det skulle bli tufft.

Men jag kan ju fortfarande vara ledsen, även om jag inte är förvånad. Och det är jag faktiskt. Just nu är jag ledsen för att jag bara måste vara mamma hela tiden. Förra året vid den här tiden var jag i mitt livs bästa form och mådde toppen. Förvisso lite stressad eftersom vi skulle gifta oss, men jag mådde så bra och orkade så mycket. Jag längtar tills jag får känna så igen.

Det är lite motstridigt, för såklart är jag inte ledsen hela tiden. Jag är ledsen lite sådär ibland, när klockan börjar närma sig läggdags för mig och inget av barnen sover och jag inser att jag inte kommer få någon chans att mysa framför TV:n med Jonas idag heller. Och jag kommer inte få ge mig ut på en cykeltur. Och jag kommer definitivt inte kunna åka in till stan och äta middag med en kompis.

Förra året vid den här tiden, när Freja var runt ett och ett halvt, då mådde jag toppen. Då hade vi dagar som den här. Det ger mig lite framtidstro i alla fall. Någon gång ska vi ha en till sån dag.

4 svar på “Jag saknar mig själv”

  1. Så fint inlägg. Beskriver precis hur det är med små barn. Min Julie föddes två dagar efter Ellen tror jag (29 mars) och så har vi en 5-årig tjej också. Kvällarna här är inte roliga då vi åter igen fått oss en liten kolikare. Fixa mat, hetsäta, vagnspromenader med illskrik, bärsela och få ont i öronen och hjärtat 😓 Det är astufft men denna gång vet man ju ändå att det kommer gå över tillslut. Kram!
    //Anna J

  2. Men du Carin, det blir bättre! Bebisar suger livet ur en, och sedan blir de större och ger det tillbaka 10 gånger och när de där två börjar ha lite glädje av varandra är det så värt det =) Jag grät typ varje dag under Svens första 6 månader i livet när Harry var hemma samtidigt. Ta en dag i taget, även om det känns som en evighet går första året så himla fort i retrospekt. Och släpp på alla rutiner för annars blir du fast i ett fängelse om du ska ha rutiner för 2 barn som inte synkar. Nu är Sven 1,5 o harry 3 och de driver mig till vansinne, dock för att de är bästa kompisar och hjälper varandra att driva mig till vansinne vilket är plåster på såren 😉 Håll ut, ta ett glas vin… /Sophie

  3. Jag tycker det är så skönt att läsa hur det faktiskt och egentligen är. Just att vänja om mig från full frihet till att barnen måste somna (även om det är lite olika åldrar) kom som en käftsmäll när jag ville så mycket mer och Fiona började tycka att det är kul att vara vaken. Eller det här med att ligga i sängen en hel dag med min mister och titta på Netflix och äta pizza i sängen. Jag älskar barnen men de stunderna jag inte behöver vara mamma värdesätter jag. Att börja jobba mitt i föräldraledigheten var hur skönt som helst, även om Fiona var med då. Men då var jag inte bara klätterställning och matfabrik för en stund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *