Personligt

Att använda bloggen som terapi

Titt som tätt skriver jag om lite mer personliga saker än vad vi äter till middag och hur vi lägger upp vår ekonomi. Till exempel om att jag gråter när jag är arg, att jag lider av social baksmälla, och att jag tycker det är så fruktansvärt pinsamt när andra gör bort sig. Det är en medveten grej jag tvingar mig själv till ibland, för jag har märkt att det får mig att må bättre.

Det är som att bloggen är en form av terapi som jag trivs väldigt bra med. Jag har hundra gånger lättare för att formulera mig när jag får skriva i lugn och ro istället för att prata. Fast hade det bara varit av den anledningen så hade jag lika gärna kunnat skriva dagbok. Det som är grejen med att publicera texten så att världen kan läsa, det är att jag måste tänka några varv till.

Skulle jag bara skriva för mig själv, då behöver jag ju inte förklara ordentligt. När jag skriver där mina vänner, min man och min chef kan läsa – då måste det vara en vettig text. Då behöver jag skriva, skriva om och skriva om lite till, och då får jag min egen bearbetning på köpet.

Det är faktiskt fascinerande hur mycket det hjälpt att sätta ord på allt det där som snurrar runt i huvudet. Det är som att det som känts som ett stort problem plötsligt blir ett litet omak bara. Ett litet personlighetsdrag att förhålla sig till.

Och sen, då hjälper det ännu mer att få kommentarer på det jag skrivit. Att få veta att personer jag tänker på som sociala genier är precis lika blyga som jag är. Att ett gäng flerbarnsföräldrar vittnar om att det blir bättre, precis när jag resignerat inför faktumet att jag aldrig kommer få göra något annat igen än att ta hand om barn.

Så jag tänker fortsätta skriva om mina svagheter. Bland mina noteringar som jag ännu inte vågat gräva ned mig i finns ämnen som att jag är övertygad om att mina vänner inte tycker om mig egentligen, att jag tar kritik så sjukt personligt och att anledningen till att jag är en föreningsmänniska är ganska sorglig.

Inte för att jag mår speciellt dåligt över de här grejerna, egentligen. Faktiskt mer för att det på något vis blivit lite kul att erkänna alla mina svagheter för mig själv och för världen. Det kan vara ganska bra, tycker jag, att vi pratar lite mer om sånt.

Personligt

Livet är ljusare nu

Den senaste veckan har det hänt något med mitt mående. Jag liksom orkar saker helt plötsligt. Det har inte alls känts jobbigt att ha hand om barnen. Jonas har till och med varit borta två kvällar och det har gått bra?

I helgen hade vi fullt upp båda dagarna, men det dränerande mig inte alls på energi så som i stort sett allt gjort i nästan ett år. Och idag! Idag var jag på andra sidan stan hos Denice och gick en lång promenad i solen.

Sen åkte vi helt spontant hem till Maria och plaskade i deras bebispool. Vi som i jag och båda barnen. Och som inte det var nog så är jag i detta nu på väg in till stan för att ta en öl. En öl liksom! Lyckan!

Det låter kanske som en helt vanlig dag för dig. Men för mig är det kanske två veckors aktiviteter samlade på en dag. Och det känns bara kul, inte alls jobbigt.

Jag vet inte vad som hänt, men jag är så väldigt tacksam.

Personligt

Pinsamt när andra gör bort sig

Vad jobbigt det blev nu. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om ett problem jag har, men när jag googlade för att hitta vad andra skrivit så hittar jag inte en enda grej om detta. Vad i hela friden? Det kan omöjligt bara vara jag i hela Sverige som tycker att det är så fruktansvärt obehagligt när andra gör bort sig.

Jag vet att jag inte är ensam i världen, för det finns uttryck för det här fenomenet både på engelska (secondhand embarassement) och på tyska (fremdschämen). Men på svenska finns det ingenting på hela internet. Inga artiklar på Aftonbladet, inga blogginlägg, inte ens något på Flashback. Antingen har jag tappat min Google-fu, eller så är jag kanske helt ensam ändå. Tuff tanke.

Då får jag väl helt enkelt förklara: Jag kan skämmas helt otroligt när jag ser andra människor göra bort sig. Det är till och med så att jag skäms vid tanken på att någon annan kanske kommer trampa i klaveret (hälsosamt, jag vet). Det allra värsta jag vet, det är att behöva titta eller lyssna på program där ”vanliga människor” ska ringa in. Tänk Bingolotto, eller morgonradio med tävlingar eller så. Klarar. inte. av. det.

Det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker på allt som kan gå fel för de stackars människorna som inte är vana med offentligheten. De kan ju råka säga fel, eller ta ett nummer i Färgfemman som redan är taget, eller få hjärnsläpp och säga ”Detsamma” när programledaren önskar lycka till.

Det sitter i länge också. Jag tänker fortfarande ibland på en gång när jag var på öppna förskolan när Freja var bebis, och så kom det en förälder med ett äldre barn som hade tagit fel på tiden så de fick vända i dörren. Det var ju inte ens pinsamt för föräldern ifråga? Men tydligen tyckte jag det var så hemskt att jag kommer ihåg det nu flera år senare. Oklart vad det är för fel på mig.

Snälla säg att det finns någon därute som har samma problem! Även om du aldrig har kommenterat på en blogg tidigare men har någon input i det här ämnet – ta dig tiden, jag ber. Det kan inte bara vara jag i hela Sverige.

Personligt

Jag saknar mig själv

Det är svårt att skriva om att må dåligt, tycker jag. För när jag är nere, då orkar jag inte sätta mig och skriva. Och när jag mår bättre, då känns det som att det där jag tänkte skriva om, det var väl inte så farligt. Det blir svårt att hitta orden då. Lättare att skriva om tips på appar eller mat. Men nu tänkte jag att jag skulle försöka få ned något ändå.

Ellen är 7 veckor nu, och precis som när Freja var bebis så börjar jag längta så väldigt mycket efter att få vara mig själv igen. Ända sedan förra sommaren, i snart ett år, så har jag varit så långt ifrån hur jag vanligtvis är. Först var jag helt sjukt trött, sedan fick jag ont i ryggen, sedan blev jag sjukskriven och så allt det där andra som hör till att vara gravid.

Nu är kroppen pigg, och hjärnan börjar också fungera. Det känns som att jag har fått livet tillbaka. Helt plötsligt orkar jag saker. Jag orkar göra min del av hushållsarbetet. Jag orkar gå långt. Jag orkar lyfta. Jag är så himla sugen på att komma igång och träna. Jag vill shoppa fina kläder. Jag vill prata med folk, nu när jag kan följa med någotsånär i en konversation igen.

Men det går ju inte. Det finns inte på kartan att få vara själv någon längre period. Inte ens på kvällarna, efter att barnen har somnat. För barnen somnar ju aldrig. Så nära ”själv” det går att komma just nu är ”tillsammans med sovande bebis”. Det är inte riktigt själv, även om det är ganska trivsamt för hjärnan.

Det är inte så att jag är förvånad. Det är inget konstigt med att det är såhär. Nyfödda bebisar sover inte hela nätterna. Tvååringar som precis fått ett syskon slutar vilja sova. Tvååringar generellt slutar vilja sova – det är första förslaget om man googlar ”2-åring vägrar”. Jag var helt inställd på att det skulle bli tufft.

Men jag kan ju fortfarande vara ledsen, även om jag inte är förvånad. Och det är jag faktiskt. Just nu är jag ledsen för att jag bara måste vara mamma hela tiden. Förra året vid den här tiden var jag i mitt livs bästa form och mådde toppen. Förvisso lite stressad eftersom vi skulle gifta oss, men jag mådde så bra och orkade så mycket. Jag längtar tills jag får känna så igen.

Det är lite motstridigt, för såklart är jag inte ledsen hela tiden. Jag är ledsen lite sådär ibland, när klockan börjar närma sig läggdags för mig och inget av barnen sover och jag inser att jag inte kommer få någon chans att mysa framför TV:n med Jonas idag heller. Och jag kommer inte få ge mig ut på en cykeltur. Och jag kommer definitivt inte kunna åka in till stan och äta middag med en kompis.

Förra året vid den här tiden, när Freja var runt ett och ett halvt, då mådde jag toppen. Då hade vi dagar som den här. Det ger mig lite framtidstro i alla fall. Någon gång ska vi ha en till sån dag.

Personligt

Jag är inte ledsen, jag är arg!

Om jag fick ändra på en enda sak hos mig själv, så är det att min standardreaktion på alla starka känslor är att börja gråta. Fasen så opraktiskt det är. Det finns en två-tre situationer ungefär när det är lämpligt att gråta: När man är ledsen och när man är glad/rörd (om tillfället är rätt, och helst bara en liten vacker tår i ögonvrån).

Sen kan det vara lite charmigt att vara en sån där som gråter när det är sorgligt eller fint på TV. Där finns det också en visst mått av rimlighet dock: gråta för att huvudpersonen dör – rimligt. Gråta för att de använder teckenspråk i Babblarnamusikalen på Youtube och då kan ju även hörselskadade barn uppskatta den – inte fullt lika rimligt (välkommen till min värld).

Inte alls charmigt är det att börja gråta under stress, som jag gör. Det kan lätt göra andra personer lite stressade också. Och så kan det vara rent opraktiskt eftersom gråt ställer till det lite med exempelvis synen och produktionen av snor, så då måste det också hanteras utöver orginaluppgiften som redan var stressande.

Och så det värsta av allt: Jag gråter när jag är arg. Det är ett hinder för mig, på riktigt. Hemma går det väl an, de flesta av mina nära vet om att det är så jag funkar och så bråkar vi på som vanligt fast jag hulkar och snorar. Men alltså, på jobbet till exempel. Inte bra.

Tyck inte synd om mig!

Det är tillräckligt tufft att vara en (relativt) ung tjej i en mansdominerad bransch. Det behövs inte att varje gång jag försöker säga ifrån eller stå upp för mig själv så slås tårkranen på automatiskt. För vet du vad som händer då? Då ändras motpartens reaktion till nån sorts tycka synd om-läge som inte alls är rätt för situationen. Jag vill inte ha en kram, jag vill bli tagen på allvar.

Det blir en ond cirkel: Jag känner mig arg eller förorättad, och när jag ska påtala det så börjar jag gråta. Då känner jag mig misslyckad för att jag gråter, och frustrerad för att motparten reagerar “fel”. Och starka känslor = gråt, så mer gråt it is. Det kvittar hur mycket jag förbereder mig och tänker igenom vad jag ska säga, det blir alltid såhär.

Jag har gråtit på lönesamtal och utvecklingssamtal. På styrelsemöten av olika slag. På lektioner och föreläsningar och seminarium. I postutlämningen på affären. På nattklubbar och kvarterskrogar och hemmafester.

Jag undviker konflikter

Eftersom jag vet detta om mig själv så försöker jag i största möjliga mån undvika allvarliga samtal överhuvudtaget med folk jag inte känner bra. Det är inte riktigt hälsosamt, men alternativet är liksom värre. Jag pallar inte stå och fulgråta inför en kollega eller en kund eller nån kundserviceperson som inte vill ta emot min reklamation. Det finns liksom en anledning till att jag föredrar mail över all annan sorts kommunikation. På mailen kan ingen höra dig gråta.

Det är inte lätt att programmera om sig själv. Googlar man efter hjälp så finns miljarder artiklar om att många (nästan bara kvinnor) har det såhär, men inte en enda med något förslag på lösning. Det jag har börjat göra lite smått är att hjälpa mig själv att identifiera och uttrycka min känsla, precis som jag gör med Freja. Att säga rent ut “Jag är arg” tar inte bort gråten, men hjälper till att förmedla vad det är jag känner. Och då känns det lite grann lättare.

För om det är någonting jag vill så är det att mina barn ska veta att det är skillnad på att vara arg och att vara ledsen. Och att båda känslorna är helt OK att både känna och uttrycka.

Berätta! Vilken är din sämsta egenskap? Hur gör du för att hantera den?

Personligt

Jag lider också av social bakfylla

Socialt bakis, det kan ju vara det bästa begreppet som någonsin myntats. Näst efter affektionsinkontinens, men det ska vi tala om en annan gång. Socialt bakis, det är ångesten som uppstår när man varit ute och umgåtts med folk och haft det trevligt, och väl hemkommen börjar analysera exakt hur de där konversationerna gick egentligen – för att snabbt komma fram till att man sagt riktigt dumma grejer och alla måste tyckt att man är en puckad typ.

“Man” i stycket ovan, det är såklart “jag”. Det här är lätt ett av mina största problem. Det kvittar hur många gånger jag intalar mig själv att jag inte är centrum i andra människors universum. Att det rimligen måste vara så att folk tycker att jag är konstig ungefär lika ofta som jag tycker andra är konstiga – vilket är sjukt sällan och kräver ett ganska udda beteende.

Ibland kan jag minnas något jag sagt eller gjort för massor med år sedan, som jag nu med fler levnadsår under bältet inser var fel, dumt eller skumt. Åh ångesten när det händer! Så himla pinsamt. Som att någon annan kommer ihåg det. Som att det är totalt rimligt att den där snubben som jag självsäkert skulle visa hur man hackar vitlök på en tillställning när jag var 18 (och som visade sig vara kock) tänker på mig varje dag och ba “Gud vilken märklig tjej”.

Eller den där gången när jag plötsligt insåg att en som jag satt och pratade med på en fest var med i ett band som jag gillade. Men vi hade liksom kommit så långt i samtalet så det hade varit konstigt att nämna det då (egentligen inte inser jag nu, men då var det av någon anledning helt orimligt för mig). Så det logiska var såklart att inte säga något när jag kom på det, utan istället vänta tills det var dags att dra och då endast säga “Jag vet vem du är” och gå därifrån. Ok, det var nog ganska konstigt gjort av mig just då, men jag tvivlar på att personen i fråga ligger sömnlös över den interaktionen såhär 10 år senare.

Eller det här att jag tyckte detta var en rimlig hårfärg (önskar dock jag hade kvar den där hoodien):

Hej hej vardag skrev om det här på sin Instagram för ett tag sedan, och fick en massa kommentarer om igenkänning. Det är såklart skönt att få veta att jag inte är ensam om att känna såhär. Men hur sorgligt är det inte? Att vi är så många som inte tycker det är odelat kul att gå på tillställningar eftersom vi måste deala med detta sedan. Att det säkert finns fler än jag som valt (så många gånger) att inte ta kontakt med den där trevliga personen jag träffade i något sammanhang och som jag gärna skulle bekanta mig mer med, för hen tycker ju garanterat att jag är skitskum och det blir ju sju resor värre om jag nu skulle höra av mig också och liksom förutsätta att jag är någon sorts person som någon annan skulle vilja umgås med. Så många vänskaper som aldrig blev till, tänker jag.

Någon mer som känner igen sig i detta? Du kanske rent av haft det såhär men kommit över det – väldigt nyfiken på att höra hur i så fall!

Personligt

Det var lättare att vara blyg innan jag blev mamma

Jag är ungefär världens sämsta på att prata med folk jag inte känner. På en middag eller så går bra eller om vi har gemensamma kompisar, men det här med att ta kontakt med okända människor ute i världen är jag helt sjukt dålig på.

Jag vet aldrig vad jag ska säga. Jag skulle gärna småprata i lekparken eller vid hämtningen på förskolan men jag har liksom ingen aning om vad jag ska säga eller fråga om.

I takt med att Freja blir äldre så tycker jag att det blir mer och mer jobbigt. Nu är ju hon medveten om vad jag gör. Det är nu jag ska visa henne hur man är en fungerande samhällsmedborgare.

Nu vill hon dessutom själv ta kontakt med andra ibland när vi är ute. Exempelvis vill hon gärna ”säga hej” när hon ser en hund. Vilket ju innebär att jag måste ta kontakt med hundens ägare för att fråga om det går bra. Superläskigt! Än så länge har jag faktiskt inte vågat utan sagt något om att vi inte kan säga hej till hunden just nu. Men det håller ju inte i längden.

Det är ju lustigt, för jag vet liksom inte vad jag är rädd för egentligen. Jag skulle inte tycka det var speciellt jobbigt om vi fick ett nej till att säga hej till hunden. Lite är jag rädd för att andra ska tycka att jag är konstig. Men det tycker de ju ändå om jag inte pratar med dem. Hur gör man? Kan man gå en kurs i kallprat och meningslösa interaktioner? Är det bara jag som känner såhär?

Kan vi inte bara kramas hemma jämt? Kan vi inte bara kramas hemma jämt?

Personligt

Fokus och mål för 2017

Mmm, långsiktig planering. Så himla skoj! Jag satte mig faktiskt på nyårsafton (istället för att gå på fest) och såg över mina långsiktiga mål och valde fokus för det kommande året. Det blir såklart ett år i familjens tecken, något annat vore ju märkligt med en ny liten knodd på väg, men jag har även några andra saker jag vill fokusera på.

Dom här plus en till ska få all min kärlek och nästan all min energi.

Fokusområden 2017

Ekonomi
Visst, jag har bra koll på vår ekonomi och vår budget. Men – vi har inte gjort jättestora ansträngningar för att hålla nere våra levnadskostnader de senaste åren. Det här är ett viktigt område för mig i år, både vår gemensamma ekonomi och min privata.

Familj
Såklart. Ett till barn betyder att vi kommer vända upp och ned på hela familjelivet, och vi kommer nog behöva året på oss att hitta rätt som tvåbarnsfamilj. Här behövs det läggas krut så att alla mår bra.

Socialt
Alltså jag är så kass på att hålla kontakten med folk jag bryr mig om. Fast jag anstränger mig. Jag vill umgås i vardagen i år: bebishänga med andra föräldrar, bjuda hem folk på middag, spela sällskapsspel och sånt. Kanske ta en AW också nån gång.

Bloggen
Det är så himla skoj att blogga! Jag har återupptäckt nu på senare tid hur mycket jag gillar att skriva och dela med mig av sånt som jag tycker är intressant. Det finns typ en miljard idéer sånt jag vill göra och skriva om, det enda som stoppar upp lite är antalet tillgängliga timmar på dygnet. Jag får väl helt enkelt göra några omprioriteringar.

Träning och kost
Jag har inte tränat supermycket sen jag blev gravid, nej. Jag vill hitta tillbaka till den där starka pigga Carin som var i början på sommaren, när jag faktiskt kunde springa till bussen utan att avlida. Det är lugn takt som gäller dock, jag väntar och ser vad jag orkar med när jag gjort årets största utmaning: föda barn.

Jag har faktiskt varit på gymmet! Två hela gånger hittills!

 

Mål jag vill uppnå till slutet av 2017

  • Ha två barn
  • Öka mitt tillgängliga sparade kapital med 33%
  • Ha genomfört Couch25K (igen… tänk om jag kunde få komma vidare nån gång)
  • Haft regelbunden kontakt under året med minst 5 vänner
  • Ha bjudit hem folk regelbundet under året

Vad har ni andra för fokus och mål för 2017? Någon som har något bra tips för att spara pengar i vardagen? Någon som också satsar på att komma igång att träna sådär till sommaren ungefär och vill ha en peppkompis? 

Personligt

Mitt 2016

Ännu ett år är till ända, och dessutom ett ganska fantastiskt sådant! Såhär på 2016 års sista dag tänkte jag att det är dags att summera.

TLDR: Mådde bra (nästan hela tiden), gifte mig, blev gravid igen.

Januari

I början av januari återhämtade jag mig från att ha donerat benmärg via Tobias Registret. Jag var öm i ryggen ett tag och det var så skönt när jag kunde börja röra mig ordentligt igen. Jag tog de första stapplande stegen mot att komma igång med löpningen.

Februari

Jag fyllde 30 och det var ungefär det roligaste ever! Hann med både middag med familjen och en väldigt lyckad fest. Plus att mina fina kollegor firade mig med frukost, det blev jag väldigt rörd över.

Till festen kom en massa gamla kompisar jag inte sett på länge och jag är så glad att jag lyckats återknyta kontakten med ett gäng braiga personer som jag vill ha i mitt liv.

Mars

Jag fick ett plötsligt infall att vara med i #blogg100, vilket var ungefär det bästa beslutet ever. Bloggen fick vakna till liv efter flera år i dvala och jag var och är fortfarande väldigt peppad på det.

Och så firade vi påsk i Kläppen med hela tjocka släkten på mammas sida. Allihop i ett stort hus, med massor av barn och massor av utomhusvistelse. Fantastiskt.

April

Jag var himla huslig och gjorde bland annat glasspinnar av yoghurtkvarg och bakade kakor. Vi förberedde en hel del inför bröllopet, jag fick både mina skor och tärnklänningarna levererade.

Och så var på en massa AW:s, både med jobbet och med fina vänner. Så skoj det var!

Maj

På mina bilder ser det som att det var fantastiskt väder hela maj, och så minns jag det också. Solsken, glada dagar, och upploppet fram till bröllopet. Och så min möhippa! (Som jag knappt bloggade om men som var helt fantastisk).

Jag gjorde Ett foto i timmen en dag och de inläggen är ju faktiskt himla skoj insåg jag nu. Får försöka vara med på det mer framöver.

Juni

Foto: Magnus Stålberg (www.bilderavmig.se)

Rätt bra månad, om vi säger så. Den 4 juni gifte vi oss på Dalasalen i Falun, och det kan vara det absolut finaste jag någonsin varit med om. Inte bara fick jag min Jonas, vi fick dessutom fira det med nästan alla vi ville ha med – tack vare min mamma som hjälpte till en massa ekonomiskt.

Sen hann vi med en massa andra saker också verkar det som, bland annat midsommar i Säffle och årets enda cykeltur värd att tala om.

Juli

Jag köpte en massa bra att ha-pryttlar till hemmet, bland annat de här krokarna som jag fortfarande tycker är väldigt bra. Jonas och Freja målade tavlor tillsammans som blev en succé. Och så hade vi semester tillsammans en massa och det var himla mysigt.

Augusti

Jag skrev hela två inlägg på bloggen under den här månaden och det har sin förklaring. Jag mådde nämligen så himla kasst, och var gravid i de där första veckorna då man inte orkar göra något annat än att sova och äta kex. Tur att jag hade semester!

Och så började Freja förskolan. Helt sjukt, vår lilla bebis blev så stor helt plötsligt.

September

Jag outade graviditeten på jobbet och på bloggen. Så skönt det var att kunna skriva om det, för det har verkligen haft större påverkan på livet än vad jag hade räknat med.

Vi började jobba heltid båda två, och med det hamnade vi rakt in i det berömda livspusslet. Det innebar många tidiga morgnar för mig, vilket var ganska tungt faktiskt när man är van att vara ledig halva veckorna.

Och så åkte jag till Barcelona med jobbet! Det var väldigt trevligt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag var rätt avis på de som kunde ta en öl i solen och gå ut och festa natten lång. Själv sov jag mest och hade en helt annan dygnsrytm än kollegorna jag vanligtvis hänger med.

Oktober

 

Fortsatt ganska trött månad faktiskt. Vi försökte ha någon sorts date night som slutade med att vi köpte hem mat från Sibylla och somnade i soffan. Vi åt frukost med våra kompisar, vilket visade sig vara en hit.

Lite sociala aktiviteter hann jag med i alla fall, exempelvis var jag på En skam för Sverige 2. Det var väldigt kul!

November

Jag kläckte den fantastiska idén en adventskalender med aktiviteter, som vi förberedde helhjärtat. Och så jobbade vi, och så sov jag. Det blev snökaos, och Trump vann valet i USA. Lite upp, lite ned.

December

Jul, jul och mer jul. Vi körde på med kalendern, julpyntade och har varit lediga/sjuka en massa. Men det har varit väldigt fint och jag har fått en hel del ny energi inför det nya året.

Sammanfattningsvis ett väldigt väldigt fint år.

Personligt

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Såhär i utvecklingssamtalstider blir det lätt att jag börjar fundera på vart jag vill med min karriär egentligen. Hur kul det än är att koda så tror jag inte att det är vad jag vill göra resten av livet. I alla fall inte bara det.

På AW med en klok vän så spånade vi lite kring vad jag annars skulle kunna göra. Hon kom med lite nytt perspektiv och jag gick hem med nya idéer.

Egentligen. Egentligen så tycker jag ju att det roligaste som finns är att strukturera och organisera. Styra upp, undanröja hinder. Helst egentligen inte synas så mycket utan bara vara spindeln i nätet och se till att briljanta personer får tid att vara briljanta istället för att hålla på med en massa administrativt krafs. Hade pengar eller det faktum att yrket inte riktigt verkar finnas längre inte varit något problem så hade jag nog blivit en grym sekreterare. Det finns ju roller i IT-branschen där man skulle kunna jobba med sånt. Det är något att tänka vidare på och kanske det mest uppenbara.

Det är också sjukt roligt att lära mig nya saker. Vilka saker som helst. Tror också att jag kan vara rätt pedagogisk när det krävs. Kan man jobba med det? Utan att vara lärare? Sätta sig in i olika saker och kanske koka ned till en begriplig presentation eller sammanfattning?

Helst ska det ju också vara flexibelt både vad gäller plats och tid. Mitt drömjobb är och förblir en arbetsplats där man får en lista varje vecka med saker som ska klaras av under veckan, och när man är klar så är man klar, strunt samma hur mycket tid man lagt.

När jag känner efter så tycker jag det är extremt stressande att inte ha något direkt karriärsmål att sträva mot just nu. Det känns lite som att jag bara hänger på utan riktning. Förhoppningvis blir jag klokare efter veckans utvecklingssamtal.

Vilse i jobbpannkakan. Vilse i jobbpannkakan.