Tillbakablickar

Jag är samma som då, men på ett annat vis

Det här är 3 år senare fortfarande en av mina favoritlåtar. Jag minns när jag hörde den första gången och det var som att den handlade om inte bara en utan en massa människor som funnits i mitt liv men inte gör det längre. 

Det är väl snarare regel än undantag att vänner försvinner på vägen i livet. Speciellt när man som jag bytt stad två gånger och stundom lagt väldiga mängder tid på att prioritera annat än vänskapsrelationer. Men för den skull blir det inte mindre sorgligt.

Det senaste året har jag verkligen försökt lägga manken till att försöka hitta tillbaka till några få av de som jag tycker mycket om. I några fall har det funkat och det är jag så otroligt glad för. I andra (ganska många) fall har jag inte vågat ta kontakt igen. Och i något litet fall så blev det liksom inget trots att vi försökte.

Poängen med det här inlägget? Mest att jag så är tacksam för de som förlåtit min långa frånvaro. Och att jag är rätt arg på forna Carin som inte kunde ta bättre hand om de fina människor jag haft i mitt liv. Och att om det är något visdomsord jag vill släppa ut där i världen så är det att vänskapsrelationer precis som kärleksrelationer inte går att ta för givet. Ring era vänner folks!

Ok, jag kanske inte är exakt samma som då...
Ok, jag kanske inte är exakt samma som då…

Tillbakablickar

Vem var jag?

Kristofer funderar på vem han var för sju år sedan. Jag med såklart. Hösten 2001 hade jag precis börjat på Hotell och Restaurang på Haraldsbogymnasiet. Jag bodde med mor min i ett gult hus på Knoppen och tränade mest cheerleading och fikade på fritiden. Livet tar en del vändningar, och man inte låta bli att undra vad det är som gör att vi blir de vi är idag. Bland de jag har koll på från HR är det runt 10-talet som har barn, och de flesta andra är ute och ser världen på olika sätt och vis. Så kort tid, men så otroligt mycket som hänt ändå. Undrar om man känner samma sak om sju år igen?