Jag får en massa nyhetsbrev i min mailkorg. Det är så ofta som jag springer på något som är intressant och som jag tänker att jag vill hålla mig uppdaterad om så jag skriver upp mig för att få nyhetsbreven. Sedan läser jag dem typ aldrig. Vem har tid med sånt?
Nyss satte jag mig för att rensa mailen. Jag skulle precis trycka Done på ett sånt nyhetsbrev, när nånting i rubriken fick mig att ändra mig och istället öppna mailet. Och där var det, en liten bit sanning serverad rakt in i min mailkorg.
Brevet kom från organisationen Girls Who Code och innehåll en länk till ett TED-talk av deras grundare Reshma Saujani. Rubriken på filmen fick mig att nicka i samförstånd. ”Teach girls bravery, not perfection”. Visst, precis så är det tänkte jag och tryckte på play.
Jag var inte riktigt beredd på exakt hur sant det skulle vara och hur mycket det skulle stämma överens med min egen inre dialog. Reshma pratar om hur många flickor är så rädda för att göra fel att de istället väljer att inte göra något alls. Check på den. Att kvinnor inte söker jobb om deras kvalifikationer inte stämmer till 100 procent. Check på den. Och så citatet som verkligen gick direkt in i hjärtat:
When the guys are struggling with an assignment, they’ll come in and they’ll say, ”Professor, there’s something wrong with my code.” The girls will come in and say, ”Professor, there’s something wrong with me.”
Det är ju precis så jag brukar känna! Den här eviga kampen att inte identifiera mig med min prestation. Jag har gått massor med ledarutbildningar, jag vet hur viktigt det är att skilja på person och prestation. Men logik biter inte riktigt på sånt som är djupt rotat i en personlighet. Jag vet inte var det kommer ifrån. Min bild av min uppfostran är inte att det fanns krav på att vara perfekt. Snarare har jag fått utrymme att prova, misslyckas, ändra mig och hitta min egen väg.
Men likväl så finns den där, känslan av att om jag inte gör allt perfekt, själv, utan hjälp, så är det lika med ett misslyckande. Så otroligt ledsamt. Och så läskigt, för hur ska jag göra nu för att inte min dotter ska växa upp och känna likadant? Hur ska vi tillsammans som ett samhälle göra för att inte alla våra flickor och kvinnor ska känna så? Jag har inte så många svar här, bara en massa frågor.
När jag skulle välja bild att illustrera detta inlägg med drog hjärnan envist åt det här hållet. Det är väl inte riktigt en helt klockren parallell, men det är en annan sak jag hittat på internet som också fått mig att nicka igenkännande.
Åh, det där har jag nog levt med hela livet. Undrar vad det beror på, det där "duktiga-flickan"-syndromet. Fast det blir lite bättre när man blir äldre. Åtminstone tänker jag att det spelar ingen roll om jag misslyckas eftersom jag alltid lär mig något av det.
Det finns inga perfekta mödrar. Det finns dåliga och så finns det de som gör sitt bästa, och så finns det dem som gör så gott de kan. Oftast räcker det. Allt du kan göra är att älska så mycket du bara kan, och när Freja är vuxen och de här tankarna kommer även till henne – så är det enda du kan göra är att finnas där och lyssna på henne och stötta henne och resonera med henne och få henne att känna att du finns där. Och att du ser henne. Carin, du är en fin mamma.
Kommentarer är stängda.