Jag har aldrig varit speciellt vältränad. Inte ens när jag tränade som mest cheerleading och tävlade med två olika lag på samma tävling orkade jag speciellt mycket. Jag tog mig runt på ren viljestyrka.
Det blev smärtsamt uppenbart efter graviditeten att jag inte hade ett uns kvar av vare sig styrka eller kondition. Det var verkligen att börja om från noll och jag har tagit det så väldigt lugnt även om jag försökt hålla mig aktiv på något sätt till och från hela tiden. Men nu är det som att nånting har lossnat lite grann. Jag är en sån som tränar. Inte varje dag, inte ens varje vecka, men jag tränar. Helt på egen hand utan att det finns någon förväntan från någon annan.
Det händer titt som tätt att jag kör ett kort styrkepass med hjälp av Youtube. Jag har kettlebells och en liten skivstång hemma och det räcker långt när det gäller styrkan. Det blir sällan längre än 10 minuter men det är väldigt mycket bättre än inga minuter.
Idag sprang jag vecka 5 pass 2 av Couch25K. Senast jag sprang var för 19 dagar sedan, den 1 mars. Men vet ni, jag gjorde det. Fast jag varit skittrött nu i två veckors tid så gjorde jag det. Och jag klarade det. Även om det låter skitlite i vana löpares öron att springa två gånger 8 minuter med promenad mellan så är det stort för mig. I januari tyckte jag att det var så jobbigt att springa 1 minut. I februari förra året var det stort att gå ett varv runt huset.
Jag har inga galna mål med min träning. Jag kommer aldrig springa ett maraton (hjälp vad tråkigt det låter). Mitt mål är att springa alla 27 pass i år. Jag är redan mer än halvvägs. Och det räcker för mig, för det betyder att jag orkar hänga med i Frejas tempo än så länge. Jag är stark nog att lyfta henne när hon vill bli lyft, och att leka och busa och kasta henne i luften så hon kiknar.
Jag orkar gå långa promenader utan att bli helt slut, vilket innebär att jag får uppskatta naturen och staden och få andas frisk luft istället för att stå inklämd på bussen. Fantastiskt vad man kan lära kroppen att göra om man låter det ta sin tid.
