Familj

Gravid i vecka 32

Gravidhjärna. Det är ett stående skämt hos alla som är eller har varit gravida, att man blir helt dum i huvudet och ställer kaffekoppen i kylen och sånt. I mitt fall har det gått lite för långt nu dock – jag kan inte jobba längre.

Jag har glömt hur man programmerar

De senaste veckorna har det gått segare och segare på jobbet. Först kunde jag inte fokusera på samma sätt som jag brukar, och fick verkligen kämpa för att hålla koncentrationen på problemet jag försökte lösa. Sen märkte jag hur jag gradvis tappade tanken jag hade hela tiden. Har man inte ett jobb som liknar mitt kanske det inte låter så farligt, men mitt jobb funkar ju ungefär såhär: Why you shouldn’t interrupt a programmer.

När det blev ohållbart bad jag att få fokusera på ett projekt på heltid, istället för att jobba med tre olika saker parallellt. Jag antog att det skulle bli bättre då – men det blev snarare ännu tydligare då att jag inte lyckades leverera. Jaja, alla kan ha en dålig dag. Men det blev aldrig någon bra dag.

Det är tufft att inte få sova

Det är klart att man inte blir dum i huvudet bara för att man är gravid. Men en sak som däremot nästan ofelbart händer är att man sover sämre. Det gör ont att lägga sig i vissa ställningar. Det är tankar som snurrar – hoppas bebis mår bra, undrar hur förlossningen ska gå, har hen verkligen rört sig ordentligt idag, hur ska det gå att ha två barn? Och sen behöver man gå på toa tre-fyra gånger per natt också.

Och, i vårt fall, ett barn som redan finns och brukar vakna på nätterna utan annan anledning än att hon är snart två år och det är något som inte är som vanligt i familjedynamiken och hon har inte gått på förskolan så länge och det är mycket som händer i det lilla huvudet. Eller så vill hon ha välling. Eller nappen. Eller kaninen.

Det dåliga samvetet

Det är klart att hjärnan inte är på topp när man inte sover. Det är fullt förståeligt. Bara det att det sitter ju folk och väntar på att jag ska leverera på jobbet. Det är ingen annan som gör mina uppgifter om inte jag gör dem – de blir bara inte gjorda, och då blir inte kunden så glad. Inte kollegorna heller för den delen. Jag har varit på andra sidan av såna här situationer, det spelar ingen roll hur mycket empati man har – det är ändå sjukt frustrerande att inte kunna lita på att alla i teamet gör det de ska.

Så när jag har haft tid över på nätterna mellan allt vändande och alla toabesök och alla små barnfötter i näsan så har jag funderat på hur jag ska göra för att projektet inte ska bli lidande. Det hjälpte inte supermycket mot sömnbristen.

Stopp sa det bara

Nu i måndags tog det stopp. Jag har jobbat hemifrån en massa och skulle göra det igen. Och så tittade jag mig omkring på vårt kontor och såg alla grejer överallt och så bröt jag ihop för jag kunde inte tänka när det var så stökigt. Jonas var hemma och vabbade så jag hade någon att prata med, och efter lite diskussion insåg vi nog båda två att det inte var grejerna på skrivbordet som var problemet. Problemet var att jag inte kunde tänka. Punkt.

Det är inte en helt lätt insikt för någon som är van att klara av allt. Någon som har nästan hela självbilden i sin prestation. Någon som för tusan har en blogg om vardagseffektivitet…

Hade detta hänt för 5 år sedan hade jag nog låtit det gå mycket längre innan jag gjorde något. Jag har nog blivit visare med åldern dock, för när jag väl hade insett det här så fick det bara vara så. Jag ser ju vad som kommer hända om jag inte säger något och försöker köra på in i kaklet. Inget gott kommer av det.

Nu då?

Jag har sagt till jobbet att jag måste vara ledig nu. Bara sådär. Utan att fundera så mycket på vad mina chefer eller kollegor tycker om det, för börjar jag fundera på det så blir det nog inte så vilsamt alls det här. Jag har bokat en läkartid och hoppas på att kunna förklara ordentligt så att jag får bli sjukskriven. Det är ju också en utmaning, för jag är sjujäkla dålig på att vara tydlig med hur jag mår. Speciellt när jag inte mår så bra.

Igår när jag gick från jobbet gick jag och köpte en bok. Sen tog jag ett bad och läste. Sen lade jag mig i sängen och läste. Sen sov jag i 6 timmar, vilket nog är någon sorts årsbästa. Sen blev det idag och här sitter jag och är lite vilsen.

Nu ska jag försöka anpassa mig till den här nya verkligheten. Jag kommer behöva göra någonting, känna mig värdefull, för annars kommer jag må sämre. Så jag var noga med att klä på mig riktiga kläder nu på morgonen och ska försöka hitta något att göra som jag upplever som vettigt. Sen får vi väl se, tänker jag. Just nu är jag bara glad att jag ska få sova middag.

Gravid i vecka 32

 


Vi väntar en lillasyster till Freja, beräknad i slutet på mars 2017. Alla inlägg hittills om graviditeten finns samlade här: Gravid med andra barnet.

6 svar på ”Gravid i vecka 32”

  1. Toppenbeslut ju! /fellow gravid i vecka 22 vars gravidhjärna än så länge klarar jobbet med hjälp av en väldig massa fler post-its än tidigare

  2. Låter som ett bra beslut. Så viktigt att lyssna på sig själv. Jag är också gravid i vecka 32 och gick på min graviditetspenning idag då jag jobbar med småbarn på förskolan. Känner mig både glad och lättad men samtidigt lite vilsen och oklar i huvudet. Vad ska jag göra nu tro?

    1. Igenkänning! Det är dag två och jag är redan uttråkad och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

  3. Hurra för dig! Helt rätt beslut att lyssna på kroppen. Köp hyllor till arbetsrummet, städa tankarna och gör sånt som du mår bra av så att du är redo för nästa knodd…håll ut. Inte långt kvar nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *