Jag lider också av social bakfylla

Socialt bakis, det kan ju vara det bästa begreppet som någonsin myntats. Näst efter affektionsinkontinens, men det ska vi tala om en annan gång. Socialt bakis, det är ångesten som uppstår när man varit ute och umgåtts med folk och haft det trevligt, och väl hemkommen börjar analysera exakt hur de där konversationerna gick egentligen – för att snabbt komma fram till att man sagt riktigt dumma grejer och alla måste tyckt att man är en puckad typ.

“Man” i stycket ovan, det är såklart “jag”. Det här är lätt ett av mina största problem. Det kvittar hur många gånger jag intalar mig själv att jag inte är centrum i andra människors universum. Att det rimligen måste vara så att folk tycker att jag är konstig ungefär lika ofta som jag tycker andra är konstiga – vilket är sjukt sällan och kräver ett ganska udda beteende.

Ibland kan jag minnas något jag sagt eller gjort för massor med år sedan, som jag nu med fler levnadsår under bältet inser var fel, dumt eller skumt. Åh ångesten när det händer! Så himla pinsamt. Som att någon annan kommer ihåg det. Som att det är totalt rimligt att den där snubben som jag självsäkert skulle visa hur man hackar vitlök på en tillställning när jag var 18 (och som visade sig vara kock) tänker på mig varje dag och ba “Gud vilken märklig tjej”.

Eller den där gången när jag plötsligt insåg att en som jag satt och pratade med på en fest var med i ett band som jag gillade. Men vi hade liksom kommit så långt i samtalet så det hade varit konstigt att nämna det då (egentligen inte inser jag nu, men då var det av någon anledning helt orimligt för mig). Så det logiska var såklart att inte säga något när jag kom på det, utan istället vänta tills det var dags att dra och då endast säga “Jag vet vem du är” och gå därifrån. Ok, det var nog ganska konstigt gjort av mig just då, men jag tvivlar på att personen i fråga ligger sömnlös över den interaktionen såhär 10 år senare.

Eller det här att jag tyckte detta var en rimlig hårfärg (önskar dock jag hade kvar den där hoodien):

Hej hej vardag skrev om det här på sin Instagram för ett tag sedan, och fick en massa kommentarer om igenkänning. Det är såklart skönt att få veta att jag inte är ensam om att känna såhär. Men hur sorgligt är det inte? Att vi är så många som inte tycker det är odelat kul att gå på tillställningar eftersom vi måste deala med detta sedan. Att det säkert finns fler än jag som valt (så många gånger) att inte ta kontakt med den där trevliga personen jag träffade i något sammanhang och som jag gärna skulle bekanta mig mer med, för hen tycker ju garanterat att jag är skitskum och det blir ju sju resor värre om jag nu skulle höra av mig också och liksom förutsätta att jag är någon sorts person som någon annan skulle vilja umgås med. Så många vänskaper som aldrig blev till, tänker jag.

Någon mer som känner igen sig i detta? Du kanske rent av haft det såhär men kommit över det – väldigt nyfiken på att höra hur i så fall!