Att använda bloggen som terapi

Titt som tätt skriver jag om lite mer personliga saker än vad vi äter till middag och hur vi lägger upp vår ekonomi. Till exempel om att jag gråter när jag är arg, att jag lider av social baksmälla, och att jag tycker det är så fruktansvärt pinsamt när andra gör bort sig. Det är en medveten grej jag tvingar mig själv till ibland, för jag har märkt att det får mig att må bättre.

Det är som att bloggen är en form av terapi som jag trivs väldigt bra med. Jag har hundra gånger lättare för att formulera mig när jag får skriva i lugn och ro istället för att prata. Fast hade det bara varit av den anledningen så hade jag lika gärna kunnat skriva dagbok. Det som är grejen med att publicera texten så att världen kan läsa, det är att jag måste tänka några varv till.

Skulle jag bara skriva för mig själv, då behöver jag ju inte förklara ordentligt. När jag skriver där mina vänner, min man och min chef kan läsa – då måste det vara en vettig text. Då behöver jag skriva, skriva om och skriva om lite till, och då får jag min egen bearbetning på köpet.

Det är faktiskt fascinerande hur mycket det hjälpt att sätta ord på allt det där som snurrar runt i huvudet. Det är som att det som känts som ett stort problem plötsligt blir ett litet omak bara. Ett litet personlighetsdrag att förhålla sig till.

Och sen, då hjälper det ännu mer att få kommentarer på det jag skrivit. Att få veta att personer jag tänker på som sociala genier är precis lika blyga som jag är. Att ett gäng flerbarnsföräldrar vittnar om att det blir bättre, precis när jag resignerat inför faktumet att jag aldrig kommer få göra något annat igen än att ta hand om barn.

Så jag tänker fortsätta skriva om mina svagheter. Bland mina noteringar som jag ännu inte vågat gräva ned mig i finns ämnen som att jag är övertygad om att mina vänner inte tycker om mig egentligen, att jag tar kritik så sjukt personligt och att anledningen till att jag är en föreningsmänniska är ganska sorglig.

Inte för att jag mår speciellt dåligt över de här grejerna, egentligen. Faktiskt mer för att det på något vis blivit lite kul att erkänna alla mina svagheter för mig själv och för världen. Det kan vara ganska bra, tycker jag, att vi pratar lite mer om sånt.