När jag blev gravid med vårt yngsta barn, sommaren 2016, började min metala hälsa svikta. Jag var så obeskrivligt trött hela graviditeten. Samtidigt hade vi en 1,5-åring som precis börjat förskolan. Såhär i efterhand så har jag fattat att hon inte mådde speciellt bra på den förskola hon gick på då. Dessutom är hon ett sjukt envist barn.
Dagarna då gick åt att bråka med 1,5-åringen på morgonen, jobba, bråka med 1,5-åringen hela vägen hem från förskolan, bråka med 1,5-åringen hela kvällen, bråka med 1,5-åringen hela natten och sen om från början igen. När graviditeten var i vecka 32 gick det inte längre. Jag blev sjukskriven från jobbet. Jag kunde inte tänka längre.
Då blev det lite bättre några veckor. Sen föddes lillasyster, i slutet på mars 2017. Och då liksom rämnade allt. Hon sov inte på nätterna. Bara i famnen, aldrig själv. De första sex veckorna satt jag vaken varje natt med henne i en bärsjal för att jag inte vågade låta henne sova bredvid mig när hon var så liten. Jag saknade mig själv något otroligt.
Storasyster sov inte heller på nätterna. Hon var uppe och rände konstant, skulle ligga i vår säng men kunde inte komma till ro. Dessutom var det inget av barnen som var lätt att natta. Jag och min man var inlåsta i varsitt rum med varsitt barn hela kvällen, och sedan gick jag och lade mig för att kunna få åtminstone någon sorts sömn innan kaoset började.
Då, mitt i allt, hittade vi vårt drömhus. Sen vann vi budgivningen. Och sen gick det inte att få vår lägenhet såld… Så när vi inte höll på med barnen satt vi och räknade pengar, googlade ”häva husköp” och funderade på hur mycket vi skulle kunna få om vi sålde våra vigselringar. Vi höll lägenheten i visningskick hela tiden (med de där små barnen som stökade till).
Till slut löste det sig. Vi kunde flytta till huset i början på december 2017. Men det var svårt att njuta av det, när barnen fortfarande var vakna hela nätterna och jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag var så trött. Precis innan jul insåg jag att det inte gick längre. Jag vågade inte vara ensam med barnen, för jag var så trött att jag inte litade på att jag kunde hantera alla situationer som kunde uppstå.
Jag sökte hjälp och fick antidepressiva mediciner utskrivna. Efter nyår började jag gå hos en psykolog. Hon fick mig ganska snabbt att förstå att jag var utmattad. Och det sjuka är att det inte är första gången det hänt mig, men det är första gången som jag inte kunde lösa det genom att abrupt sluta med det som fick mig att må dåligt.
Sedan följde ett år av att försöka komma på banan igen. Först att lösa det akuta problemet – sömnen. Det var några olika faktorer som gjorde att det blev bättre. Stora barnet hittade orden att säga vad som var fel på nätterna (”det är för trångt”), så vi byggde en gigantisk säng av vår 180 + en till 80. Då började hon sova bättre. Lilla barnet blev bara större tror jag, och slutade vakna hela tiden. Men i början fick min man ta alla nätter. Och såklart det viktigaste av allt – jag började äta medicin som både var antidepressiv och lugnande (Mirtazapin). Sov som en stock på nätterna. Vaknade inte av någonting.
Sen att skapa en lugnare tillvaro. Vi hade tur och fick plats för båda barnen på vår närmsta förskola, som dessutom är världsbäst. Jag har jobbat med att sänka kraven på mig själv. Vi har fått hitta ett nytt sätt att vara en familj när jag inte funkar som vanligt längre. Jag har bytt jobb, till ett med mindre osäkerhet och färre rörliga delar. Jag har anlagt en köksträdgård. Valt bort de delar av livet jag inte orkade med, trots att de är roliga och jag gärna vill göra dem. Typ allt socialt liv, till exempel. Börjat laga mat. Äta grönsaker.
Nu är det maj 2019, snart 3 år efter att det började gå utför. Nu tror jag att det har vänt. Jag kan vara ensam med barnen nu. Det händer att de leker själva tillsammans i flera minuter! Vi har börjat få tid att prata med varandra igen, och ordna upp tillvaron lite grann igen. Den här helgen har vi återinfört varsin sovmorgon, så som vi hade innan allt blev knas. Jag har börjat den långa resan med att trappa ned mina mediciner. Och jag tänker aldrig låta det bli såhär igen.