Det finns ett begrepp i mitt jobb, som också har varit en stor hjälp för mig när det gäller att hitta en hållbar takt i vardagen. Begreppet är ”velocity” och betyder lite fritt översatt ”hastighet”. I Scrum, som metodiken jag jobbar med heter, så använder vi oss av velocity såhär: När vi planerar en ny arbetsperiod, då börjar vi med att titta på hur mycket arbete vi gjorde färdigt förra perioden. Den siffran är sedan vår guide för hur mycket nytt arbete vi ska planera.
Ofta finns det andra som tycker att vi borde planera mer arbete, och då är en del av mitt jobb att förklara att det liksom inte riktigt spelar så stor roll hur mycket arbete vi planerar – det kommer inte bli färdigt fortare för det. Vi blir klara när vi blir klara. Vi har en hållbar takt.
Precis som så mycket annat bra jag kan om mitt jobb, så glömde jag bort att detta även gäller mig själv. Nu har jag börjat tänka på min egen velocity. Det är svårt, frustrerande och alldeles, alldeles underbart.
Varje fredag utvärderar jag hur mycket jag faktiskt hunnit med under veckan, i genomsnitt per dag. Både sånt jag ska göra i jobbet och sånt som hör famljen och privatlivet till. Betala räkningar, bädda rent sängar, såna saker. Och den siffran, som just den här veckan råkade bli 28 – det är max så många saker jag får planera in att göra per dag den kommande veckan.
Det första jag gör varje morgon är att se till att jag har max 28 saker på min lista för dagen. Allt annat får vänta – oavsett hur kul eller viktigt det känns. Det kan vara sååå störande, men det tvingar mig också att prioritera. Och jag har äntligen tid att andas. Och ibland att göra lite extra saker om energin finns.
Dock! Vi får aldrig, aldrig lägga någon värdering i den faktiska siffran. Det är ett planeringsverktyg, inte ett mått på hur bra vi är. Den kommer att gå upp, den kommer att gå ned. För livet funkar liksom så.