Dags för utvärdering igen! Idag har jag placerat mig i min allra skönaste fåtölj framför öppna spisen. Nej, jag har såklart inte tänt någon brasa, det kom jag på nu att jag hade kunnat göra. Oh well.
Här hemma fortsatte tema sjukstuga förra veckan – plötsligt var det jag som hade ont i halsen och hosta istället. Och sen fick femåringen öroninflammation. Men efter en vilohelg så är nu alla familjemedlemmar på banan igen. Vilket betyder att jag äntligen får vara ensam hemma på dagarna!
Jag har tagit tjänstledigt från mitt kontorsjobb för att försöka bygga upp en vardag som funkar bättre för mig och min familj. Varje tisdag tar jag ett djupt andetag och en kopp te, och sätter mig för att reflektera över vad det är jag håller på med. Jag noterar lite olika nyckeltal, landar igen i mina värderingar, checkar av hur det står till med livets ingredienser (sömn och mat och annat viktigt) och funderar på om det finns några små förbättringar jag kan införa. Min utvärdering är mitt sätt att hålla koll på mig själv så jag inte råkar bygga en vardag som inte funkar istället – sån vardag känns det som jag kan redan… Om du vill läsa mer om vem jag är och varför jag gör detta så finns en liten sammanfattning här: Min historia.
Detta har hänt
Förra veckan valde jag bara en sak att förändra, men det var en ganska stor sak.
Checklista istället för rutin med klockslag
Jag bestämde mig för att släppa tanken på min dagliga rutin med bestämda klockslag för saker som träning och städning. Istället har jag valt att lägga alla de aktiviteterna som återkommande punkter i min lista i Todoist. Jag får alltså upp dem varje dag, men kan bestämma själv när jag ska göra dem.
Teorin som jag hade, var att jag mår såpass bra nu att jag kan hantera att själv bedöma när jag ska göra vad. I början av året klarade jag inte det. När jag mådde som sämst i januari, då var dagens stora händelse att lyckas äta frukost. Inte att göra frukost, det fick någon annan fixa, utan att äta den. Sedan byggde jag sakta på rutinen i takt med att orken återvände. Det har varit en jättelång väg med många många små steg.
Och fasen, jag tror att jag hade rätt. Det har varit lättare att göra mina dagliga ”måsten” den här veckan. När jag fastnar, som jag gör ganska ofta eftersom det är så det är att ha ADHD, då kan jag lättare komma igång igen genom att välja det som känns mest rimligt att klara av just då. Det är också lättare att använda mig av taktiken ”allt som är värt att göra är värt att göra halvdant”. Det har varit flera kvällar som jag lyckats trigga igång ett litet ryck för att jag vill checka av dagens lista, och gjort minsta möjliga grej på varje punkt. En armhävning = träning, check. Tvätten kvar i tvättmaskinen? Ta ut den och lägg den på bänken istället = tvätt, check. Gå 10 steg utanför dörren och tillbaka igen = utomhus, check.
Lördagsgodis
Den här veckan har jag hållit godisätandet till lördagen. Det ska jag fira med en liten belöning, i form av att jag ska få köpa en aktie till min utdelningsportfölj. Att inte ha godis som alternativ när jag är sugen på något har också medfört en annan positiv sak: jag har börjat äta upp saker som behövs ätas upp. Frukt, grönsaker, mackor. En dag gjorde jag bananpannkakor. Igår värmde jag lite pommes att snacksa på. Vi har massor med gott hemma, bara man är lite kreativ.
Ommöblering på kontoret
Jag fortsätter möblera om på mitt kontor. I helgen hjälpte min man mig att fixa en rätt enkel som gjort superstor skillnad – istället för ett jättelång klädstång som tog upp halva rummet har jag nu en lagom lång klädstång för det som behöver hänga på den. Vilket i sin tur skapade utrymme att flytta mitt vilokrypin så att jag nu inte behöver vila och jobba på samma ställe. Allt som allt tog det kanske en timme, inklusive att rensa bort allt skräp som stod i vägen, och nu är det som att vi har ett till rum. Eller mest jag, det är som att jag har fått ett litet eget sovrum där jag kan låtsas att resten av huset inte finns. Plus att jag nu kommer kunna använda platsen där sängen stod förut till förvaring av teknikprylar och sånt som jag använder i jobbet. Tjoho!
Lagning av kläder
Mitt första lagningsuppdrag som inte var min man är färdigställlt och på väg tillbaka hem igen. Det var en halsduk som fått några hål, och ägaren önskade fjärilar i olika blå nyanser. Älskar att brodera fjärilar! Har du också kläder som inte används för att de har hål eller fläckar? Beställ ett broderi av mig vettja.
Bokat en ”resa”
Jag skulle egentligen åkt och hälsat på min mamma för ett tag sedan, men eftersom min man blev sjuk så fick jag ställa in det. Och nu tror jag inte riktigt jag vågar utsätta henne för risken att ses eftersom hon är riskgrupp och smittan ökar igen. Men förutom att träffa mamma så hade jag planerat att vila från intryck och hushåll, och det kan jag ju faktiskt lösa på närmare håll utan att träffa en massa folk. Så jag har bokat en liten ”resa” i slutet av oktober – dvs jag bokade närmaste Airbnb som ligger typ fem minuter bort. Det ska bli min belöning för att jag kommer vara färdig med projekt ”sälja luckor i julkalendern” som ju slutar sista oktober vare sig jag känner mig klar eller inte.
Inkomstkällor
Just kommer det pengar från:
- 1 frilansuppdrag
- Annonser och annonslänkar här på hemsidan (som t ex denna till Mathem, som precis släppt ännu ett sätt att minska matsvinnet: ”kort datum-kasse”)
- Patreon
Veckans utvärdering
Idag blev utvärderingen en enda stor klapp på axeln till mig själv. Jag började nämligen gräva lite i hur mitt psyke och min bild av mig själv har utvecklats på senaste tiden. Jag ska inte sticka under stol med att jag har mått väldigt dåligt i många år. Nu i efterhand har jag väldigt klart för mig vad som hände med ”den kaxiga lilla hiphoptjejen” jag var när var yngre. Hon som i och för sig var rätt konstig, men ändå trygg i sig själv och inte brydde sig sådär hysteriskt mycket om vad andra tyckte. Hon gick sönder, och det var faktiskt inte bara hennes fel.
I extremt korta drag så hände först livet i form av några år med kärleksrelationer som inte var så himla lyckade. När jag träffade min man var jag rätt trasig på den fronten, och än idag lider vår trygga fina relation av sviterna från något som han inte ens var inblandad i. Allt som hände då har jag ändå på något sätt bearbetat och förlåtit både mig själv och andra för. Men, efter det, var det ett par år som jag fortfarande inte riktigt har bearbetat klart.
För livet väl blev tryggt, när jag hade jobb och bostad och världens bästa kille, då fanns det utrymme att känna efter ordentligt. Då började jag mitt sökande efter svar på varför livet var så förbaskat svårt fastän det inte borde vara det. Och där blev det jäkligt fel, för av någon anledning blev det väldigt lite svar och väldigt mycket ”jag måste ändra på mig för jag är fel”.
Jag träffade bland annat en psykolog, som gjorde det mycket klart för mig att det var mitt eget fel att jag kände mig fel och utanför eftersom jag inte deltog i alla de sociala grejerna jämt: lunch och AW och fika och sånt där som ”normala människor” gör. Så jag började ändra på allt som var jag, fast jag inte alls orkade egentligen. Fast jag hade en liten bebis hemma och ett bröllop att planera så hittade jag tid att gå på lunchdejter, vara med på after works, åka med på konferensresor, löpträna, gå ned en massa i vikt och hålla kontakten med alla vänner. Det höll inte i längden, såklart. Och det har jag väldigt svårt att förlåta vården för.
Det har gått 13 år sedan livet först började kantra ordentligt. Det är 5 år sedan jag började söka svar på riktigt. Det är 3 år sedan jag satt apatisk på golvet och till sist lyckades få fram att jag inte längre vågade vara själv med barnen eftersom min hjärna var så dimmig att jag inte kunde tänka längre. Det är 1 år sedan jag själv tog tag i saken och gjorde en neuropsykiatrisk utredning privat för att jag inte klarade av att navigera vården längre, och äntligen fick de där svaren jag behövde.
Och idag så ville jag ge mig själv en stor kram bara, för att äntligen börjar jag hitta Carin igen där under alla lager av ”fel” och ”konstig” och ”otillräcklig”. Jag har börjat sätta gränser och lyssna på mig själv. Jag har börjat använda nej som en fullständig mening. Jag har slutat vara den som håller kontakten till varje pris. Jag har slutat ta på mig att fixa en lösning på andra människors problem. Jag lägger inte lika mycket tid på att fundera på hur man ska bete sig, och mer på att fundera på vad jag mår bra av. Och, jag ber om hjälp. Jag erkänner när jag inte klarar av något. Och det är underbart.
Veckans förbättringar
Just nu känns det inte som att det finns något som måste förbättras. Förutom en grej – mitt ansikte, som har haft röda utslag och kliat i flera månader. Det är dags att ta tag i det nu. Inte så mycket dags att jag kommer utsätta mig för att söka vård, men dags att prova något mer än bara ”smörja med min vanliga kräm och hoppas det går över”. Så jag har googlat lite och köpt hem en av de receptfria krämer som sägs kunna hjälpa. Den ska jag använda denna veckan och se vad som händer.
Utöver det vill jag komma framåt med inredningen på kontoret. Så jag ska göra två saker: få bort alla galgar som nu ligger på golvet, och köpa fler kuddar att ha i sängen så att jag kan sitta där och jobba utan att få ont i nacken.